SISTERHOOD

   Ända sedan jag var liten har min käre mor präntat in i skallen på mig att ens syskon är det bästa man kan ha. det närmaste man kan komma sig själv. Kärleken till ens syskon är något så otroligt vackert och starkt att det inte kan beskrivas.
Jag har syskon. Fem stycken.
Och jag förlorade nyligen ett av mina syskon.
Min äldsta syster.

   Jag skulle skänka mitt blod, ge bort ena njuren eller halva min lever, bo på gatan i en flyttkartong, leva på endast vatten och bröd... om det skulle betyda något gott för mina syskon.
Jag är en sådan människa som skulle plockat ner månen för ett av mina syskon. Jag hade offrat mitt eget liv om det hade betytt att ett av mina syskon fick leva en dag längre än menat bara.

Min syster lever fortfarande, det är inte så att hon gått bort.
Men hon är inte min syster längre bara. Trgiskt nog.

Utan tvekan har jag alltid respekterat min syster, älskat henne, funnits där för henne och alltid ställt upp för henne så gott jag kunnat.
Och hon detsamma för mig. Skulle aldrig påstå något annat.
Men vårt starka band blev avklippt för en tid sedan och nu lever vi i olika världar.

Min syster mår inte bra psykiskt, det klandrar jag inte henne för.
Men jag saknar henne något oehört enormt mycket.

Och tro mig, det svider...