Du håller mig vaken.
Jag tänker på dig.
Dig.
Tänk om du skulle försvinna från denna värld?
Skulle du då veta allt jag önskar att du visste?
Skulle du förstå?
Hade du antagit att du visste?
Hade jag?
Mycket dåligt hände. Men när jag tänker på dig,
kan jag bara le..
Det skrämmer mig att jag oroar mig för framtiden.
Kommer du att finnas i min framtid?
Om inte, om du försvinner, kommer jag att få en sista kram?
Samtidigt som det är jag som skriver, och styr orden här, så vill jag bara radera alltihopa och skriva:
KOMMER DU NÅGONSIN ATT FÖRLÅTA MIG?!
Jag vill ta tag i din arm, vill skrika och gråta ut att du MÅSTE förlåta.
Förlåta.
Jag kanske borde förlåta migsjälv först.
Du var så mycket i mitt liv.
Du tog upp en stor plats.
Men när jag behövde dig som mest, då fanns du inte.
När slutade du att vara på min sida?
Jag minns inte.
Och när började jag känna att jag behövde mer än det du var?
Minnen.
Vissa vill man ha kvar.
Andra inte.
Jag vill minnas allt jag kan om dig.
Men om jag gör det, rivs såren upp på nytt.
Jag trodde faktiskt verkligen att dom hade läkt och att du inte längre spelade någon roll i mitt liv.
Men..
Jag vill leta upp dig, krama dig hårt, gråta i din famn.
Jag vill att du tröstar mig och säger de ord jag behöver höra för att kunna leva vidare.
De orden som finns längst in.
Man måste gräva djupt i sig för att hitta dom.
Och när dom är funna.
Då måste man våga uttala dom.
för när dessa ord är sagda, finns ingen återvändo.
Det krävs mycket mod för att kunna säga de mest betydelsefulla orden som finns..

...jag förlåter dig